Bättre sent än... aldrig?
Min kära mor uppmärksammade idag att det är exakt ett år sedan jag bloggade. Och ja, jag har ju sagt det förut men nu torde det vara bevisat, jag är Sveriges sämsta bloggare punkt och slut. Men man kan ju inte skriva när det inte är roligt så det kanske är lika bra att låta bli. Har en hel hög opublicerade inlägg från året som gått men... har inte lyckats avsluta dem helt enkelt, känner inte för att skriva för skrivandet skull. Okej det kanske ser ut som om jag gör det jämt ändå, hur svårt kan det vara att skriva om vad som händer under en dag kan ni tänka, och nej, absolut, det är inte svårt. Men för att inte fastna i vad alla andra gör, alltså att skriva vad man äter, har för kläder (hehe, ja det skulle ju vara en ganska sorglig läsning indeed), vilket tandkrämsmärke eller, framförallt vilket är det MYYYSASTE mysmyset man gjort med myspojken mysmysmyyys! (ja... är lite trött på myshysterin...) så krävs det faktiskt lite av inlägget i fråga. Jag vill ha en liten twist på det jag skriver, om än liten. Jag vill dessutom vara nöjd eller i alla fall, någorlunda nöjd. Vad jag dock har beslutat är att kanske försöka korta ner inläggen, problemet är ju att när jag väl börjar skriva så är det roligt och då är det svårt att sluta. Tar ganska mycket tid dock. Jaja, får väl se vad som händer, förhoppningsvis kommer det komma ett inlägg i veckan från och med nu i alla fall så stay tuned!
Men vad händer nu då? Ja, såhär i efter uppsatstider så är allt väldigt vääldigt slappt, i och för sig så har inte kurserna börjat än, strategisk kommunikation C1 drar igång på riktigt i morgon. Bokus som jag bloggade om för två år sedan typ har åter igen missat vad som egentligen är deras jobb och har därav inte lyckats leverera den viktigaste av böckerna i den kursen men jaja... får väl gå ändå... någongång borde den väl komma, eller? Den som lever får se... Nästa kurs som ska fylla min vår med kunskap är av projekteldar karaktär, helt utan deadlines! Mycket mycket trevligt, gäller bara att lyckas hålla någon sorts disciplin så att saker och ting faktiskt blir gjorda ändå... även om man inte har någon överhängande tenta som måste in på något specifikt datum.
Vad det gäller livet i övrigt så är allt friden och fröjden, älskar Magnus, hatar dock vår gemensamma förmåga att locka till oss människor som vill göra livet lite mer... vad ska vi säga... komplicerat än vad det borde vara. Efter att slaget om badrummet på Storgatan var ett avslutat kapitel så tänkte vi att det var dags för nya äventyr, Storgatan hade gett oss allt den kunde ge och en hel del vi absolut inte hade bett om. Vi gav oss därför ut i sensommaren och letade nya objekt, någonstans att kalla hemma för oss båda när jag flyttar ned till Stockholm. Vi åkte kors och tvärs i Stockholm, längre och längre ut ifrån kärnan, längre och längre ut bland gran och tall. Fastnade till slut ute i skogen kan man väl säga, naturen är en blandning av vad jag är van vid hemma, alltså mycket kuperad terräng, skog i massor och en pöl. Pölen är i det här fallet Mälaren och lite större än sandhems sjön eller indeed Panka. Magnus hävdar bestämt att det är ganska likt Orust också så ja... vi kände oss, på en gång när vi steg ur bilen, väldigt väldigt hemma på just denna plats helt enkelt.
När det väl kom till köpandet av lägenhet så visade det sig att många, i huvudsak pensionärer som precis sålt sin villa från 70-talet och nu hade ett par miljoner på fickan, tyckte att vår lilla plätt på jorden tilltalade dem också så vi är nu förpassade till en plätt lite bakom plätten vi tänkte först. Men glada är vi ändå! Lägenheten har verkligen VERKLIGEN potential att bli hur fin som helst när man skrapar och formar lite. Glädjen har dock börjat avta då, big surprise, renoveringen i den här lägenheten förhalas av en... människa... en karl... en karl som finner otroligt mycket tillfredsställelse i att bråka om småsaker, eller det verkar så i alla fall. Alternativt har han ett intensivt hat mot renoveringar, människor som vill utföra dem och värdeökningar på fastigheten han för närvarande är. Så, även om alla papper är påskrivna, hantverkare anlitade och material utvalda så går det inte att göra något med lägenheten. Den bara står där, alldeles ensam och tom, Magnus bor på annan ort på en stackars madrass och vi kan knappt träffas. Vilket är otroligt surt som alla kanske förstår... Men vi får väl se vad som händer, förhoppningsvis kommer lägenheten vara klar i vår. I värsta fall så får vi sälja vår lilla fina lägenhet och leta efter något annat, men, då hade det känts som om de onda hade vunnit, igen! Ingen vacker känsla att ha.
Jaja... visst skrev jag förut att jag inte skulle skriva så långt? Kunde tydligen inte riktigt hålla det den här gången heller men, nu vet ni var landet ligger. Lite bakgrundsinfo innan jag börjar skriva veckobrev eller vad det nu blir. Ska dock säga god natt nu, så, god natt världen och ses en annan dag. Förhoppningsvis inom en ganska snar framtid:)
